Hjälp de föräldralösa barnen i Liberia

Hjälp Magda hjälpa föräldralösa barn…… Frilansjournalisten Magda Gad är i ebola drabbade Liberia. Hon brinner för att göra världen mer rättvis! Hon är fantastisk och otroligt modig! Hon ger de utsatta en röst, Magda skriver så otroligt gripande, man åker rakt in i hennes artiklar och berättelser och fotograf Niclas Hammarström tar bilderna som verkligen berör. Nu hjälper hon även de föräldralösabarnen, jag delar här lite från hennes facebook. Vill ni vara med och hjälpa Magda i hennes hjälteinsatser så kan ni sätta in en slant på hennes konto på  SEB: 5206 00 513 55 och mejla sedan namn och summa till: gad_media@hotmail.com

Från Magdas facebook:

”Vill bara gråta. Det blir aldrig lättare att möta barn i sorg. I dag: 5-årig flicka som förlorat sin mamma, sin pappa, sin mormor och fem syskon till ebola – allt på två veckor. Hon satt i sin gula klänning och sa med knappt hörbar röst: ”Nu vill jag också dö. Jag vill bara dö.”

Många var det som blev berörda och en insamling startades

”Säg hej till ert första fosterbarn!

Screen Shot 2014-11-17 at 12.27.53 PM

Fallah, 6 år, är en mycket modig liten pojke. Han berättar här själv vad som hänt honom:

”Först dog min syster. Sedan dog min mamma. Sedan blev jag och min pappa sjuka. Vi kom till sjukhuset. Jag visste att pappa var där men han låg väldigt långt borta. Jag ville gå till honom hela tiden men jag kunde inte för jag orkade inte. Och pappa kunde inte komma till mig för han orkade inte. Men jag visste att det var han.”
Blir tyst och börjar gråta.
”Sen dog pappa. Jag såg att de stoppade honom i en säck.”
Tittar ner och pillar med tröjkragen.
”Först var jag jätterädd för spökena på sjukhuset men sen förstod jag att dom tog hand om oss.”
Jag frågar hur han mår nu.
”Ibland känner jag mig … som jättesjuk. Men inte sjuk som på sjukhuset. Utan som sjuk inuti. När jag tänker på mamma och pappa är det som att jag blir sjuk. När jag leker tänker jag inte på dom. Men när jag är ensam och när jag inte kan sova på natten tänker jag på dom. Jag tänker att jag vill träffa dom jättemycket.”
Sätter ena handen i munnen.
”Jag gillar att leka kurragömma. När jag blir stor vill jag bli som spökena. För jag vill ta hand om folk som dom tog hand om mig.”

Fallah är nu föräldralös och har ingen som kan försörja honom. De senaste veckorna har han gått och lagt sig hungrig. Han har nu fått ett bidrag som är öronmärkt till mat och skolavgift. Det ska administreras av ekonomiavdelningen på Foya Borma Hospital.

Säg hej till era fosterbarn Musa, 5, Miatta, 16, Jenneh, 12, Larmie, 1, och Hawa, 7 månader! Screen Shot 2014-11-17 at 12.32.32 PM

Miatta är en tjej som har fått bli vuxen alldeles för tidigt. Tyst strävar på med en situation som är henne övermäktig. Hon berättar:

”Min pappa och min syster blev sjuka och dog i augusti. Sen blev min mamma sjuk också och kom till sjukhuset. Jag gick dit med mat till henne varje dag för hon hade så svårt att äta sjukhusmaten. Det gjorde ont i mig, jag stod där utanför staketet och grät varje dag. Sen dog mamma.”
Jag frågar hur hon har det nu.
”Livet är dåligt. Jag kan inte sova på nätterna. Jag tänker på mamma och pappa och oroar mig för barnen. Jag vet inte var vi ska ta vägen. Sen pappa dog har jag inte kunnat betala hyran.”
Miatta bor i ett litet betongrum med en skumgummimadrass som ligger direkt på golvet. Hon har ett trasigt brunt lakan. Det är allt hon äger. Allt annat efter föräldrarna brändes upp eftersom det kunde finnas ebola på det. Här sover hon med sin son Larmie och sina syskon Musa, Jenneh och Hawa. Sen hennes mamma blev sjuk ammar hon både Larmie och sin syster Hawa.
Jag undrar hur hon ska göra, har hon några pengar att betala hyran hon är skyldig så hon inte blir vräkt? Hur ska hon kunna betala hyran i framtiden och köpa mat och kläder till barnen?
Hon tittar på mig som om frågorna är alldeles för stora, som om de tillhör en vuxenvärld hon inte vet något om, och säger:
”Det kan jag inte.”
Hon sväljer och kämpar med det ofattbara medan en liten hungrig hand drar ut hennes bröst ur tröjlinningen.

När Niclas fotograferar barnen ser han att Miatta har blåmärken på armarna. Utanför på en bänk sitter en bastant, äldre kvinna som inte ser snäll ut. Det är kvinnan hon är skyldig hyra.
Jag frågar Miatta om hon vill bo kvar här. Hon vågar svara först när vi gått runt huset. Då tittar hon ner i marken och säger:
”Kvinnan skriker saker åt mig. Jag vill inte vara kvar här.”

Nu står vi alltså i en situation där vi har fem barn utan någonstans att bo, utan mat, utan pengar till hyra och skola är inte ens att tänka på. Och det finns ingen vuxen som kan ta hand om dem.

Efter ett samtal med en man, Nat Neyor, som bor i samma stad, och som jobbar med barns rättigheter, pratar vi med Miatta igen. Hon säger att hon helst vill bo i en mindre by, där det finns en avlägsen släkting, och bygga ett rum till henne och barnen, som är deras eget och där hon inte behöver betala hyra.

Och nu är det ordnat. Nat ska ta henne dit på måndag, han har ringt släktingen, hon har fått pengar för att byggarbetare ska kunna bygga det lilla rummet/huset, och för mat och kläder. Jag betalade även hyran hon var skyldig kvinnan, så hon står nu utan skuld och hot om vräkning. Det känns extra bra att få bort henne från den miljö hon befinner sig i då vi inte heller vet vad som ligger bakom att hon själv har en son. Nat ska övervaka så att allt går rätt till och barnen är säkra.

Och här är hon flickan i den gula klänningen

Screen Shot 2014-11-17 at 12.34.30 PM

”Äntligen får ni säga hej till ert fosterbarn Gloria, 5 år!

Gloria har en speciell plats i mitt hjärta. Hon var det första barnet jag träffade här i Liberia som förlorat sin familj i ebola – sin mamma, sin pappa, sin mormor och fem syskon – allt på två veckor. Och det hon sa kommer jag aldrig att glömma:

”Nu vill jag också dö. Jag vill bara dö”.

Sedan drog hon upp sin gula klänning över ansiktet och grät.

Ända sedan dess har jag gått och funderat på hur jag ska kunna ge henne hopp igen. Hon saknar försörjning, lägger sig hungrig varje kväll och ingen kommer och leker med henne för ebola är en sjukdom som stigmatiserar. Det jag har kommit fram till är att hon ska få mat, kläder, leksaker (jag vill att hon ska få något som hon kan känna är hennes eget, som en docka) och sina skolavgifter betalda när det blir dags. Långsiktig hjälp.

Detta barn släpper jag inte.

Amos Sawboh som själv har varit både föräldralös och hemlös, och arbetar med föräldralösa barn i Monrovia, ska förmedla hjälpen och rapportera hem till mig, tills jag själv kan åka ner igen och följa upp. Tack till er alla som hjälpte mig hjälpa Gloria! Och tack till Niclas Hammarström som har tagit bilden.”

TACK MAGDA FÖR ALLT DU GÖR OCH TACK FÖR ATT VI FÅR VARA MED!!!

Det här inlägget postades i Annika, Lifestyle och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>